Har menat att skriva detta inlägg i ett par dagar nu, men har verkligen inte haft tid... Nu så!

 

I måndags deltog jag i Blomomloppet. Det är andra gången jag var med. Sist var 2011. Då vägde jag ca 40 kg mer än idag och var inte lika van vid att gå längre rundor - okej att jag gick mycket med min hund, men inte alls så långt som jag gör idag. Jag gick hela rundan och tyckte nog allt att det tog på krafterna, fast det var roligt.

 

Så hur gick det i år? Ja, riktigt bra får jag säga! Jag var anmäld i samma klass - 5 km på över 30 min - och hade tänkt gå hela rundan. Jag har ju bara joggat i två veckor, det kändes för tidigt att försöka springa och jag tänkte att jag nog skulle göra slut på all energi då...

 

Nog känner man lite tävlingsinstinkt... försökte hålla god fart under hela tiden. Efter ca 3 km kom en uppförsbacke och många saktade ner. Jag kände istället att fasen, nu byter vi växel och ökar - och det gick! Det var en härlig känsla att känna att man orkade höja farten i en uppförsbacke och KÖRA. Och att energinivåerna faktiskt håller!

 

Sen var det bara att fortsätta. När det var kanske 500 m kvar kom en nedförsbacke. Det går ju alltid lite lättare nedåt och jag kände återigen att vad fasen, nu KÖR VI. Och började springa - och sprang hela vägen in i mål! Och ännu bättre - efter att jag sprungit i mål kände jag faktiskt att jag hade mer kvar att ge - jag skulle ha sprungit tidigare! En jobbarkompis tyckte att nästa år ska jag ställa upp i att springa 5 km istället. Det kanske jag gör...
 Min sluttid blev 42:10 för 5 km då alltså. Helt okej, tycker jag!

 

En kul grej får jag tillägga. När jag var alldeles nyopererad pratade jag med en kvinna som gjort samma operation ungefär ett år tidigare. Hon berättade att hjärnan liksom inte hängt med, att hon fortfarande kunde gå in i en butik och be om alleles för stora kläder, att personalen fick säga att "Eh, du ska nog ha en Medium, inte en XL!" ungefär. Det upplevde jag igår... Alla vi som tävlade för vår stadsdel skulle få en t-shirt (neonrosa! Inte mitt förstaval av färg egentligen men vadå, gratis är gott!) och när jag skulle ta emot min gick samtalet ungefär såhär:
"Okej, vilken storlek har du. Medium?"
"Eh, Large tror jag..."
"Prova den här Medium, kom tillbaka om den inte passar!

 

...Den passade! :D Härlig känsla.
När man springer i mål på Blodomloppet får man ju en t-shirt som souvenir. Med viss tvekan tog jag en Medium även här. De är ju unisex-modell och inte direkt figursydda, men misstänkte ändå att den nog skulle vara lite tajt... men det var den inte, den sitter typ perfekt. Härligt!