Joggingpass nummer två avklarat - detta går ju riktigt bra! I alla fall när endorfinerna börjar flöda efteråt...

Yes, kom iväg igår efter jobbet! Det gick över förväntan får jag säga. Jag hade ju jobbat sena skiftet och dessutom blivit tvungen att handla lite hundmat m.m på vägen hem så kom inte iväg förrän närmare 18 - tur att vädret var så fint, det hjälpte att hålla motivationen uppe.

Det började med fem minuters rask promenad som uppvärmning. Jag kom ganska precis fram till sjön men pausade då och gick lite till så jag kunde börja springa på själva slingan/i skogen. I början tog det emot rejält men var faktiskt lite kul också. Jag varvade 2 minuters löpning med 3 minuters promenad genom hela passet, med 5 minuters promenad som avslutning.

På kvällen gick jag en runda runt bostadsområdet, ca 2,2 km, i rask takt och det kändes som vanligt - inte trött eller så. Gick samma runda idag nu innan jobbet och det var också som vanligt. Däremot är jag lite stel! Mest i ljumskarna och lite i magen faktiskt. Ska försöka springa idag också. Nog ganska korkat egentligen så nära inpå, men man ska träna tre gånger per vecka med det här programmet och jag vill gärna ha måndag som startdag, vilket innebär att jag måste klämma in två till pass innan nästa måndag...

Det är hela tiden så mycket tankar i huvudet... Vet inte var jag ska börja ibland när jag är på humör att uppdatera den här bloggen. Jag har väl aldrig egentligen haft ett normalt förhållande till mat, det har väl ingen som gjort en GBP-operation... Och jag undrar om jag någonsin kommer få det heller! Allt kretsar kring maten, varje dag är det i mina tankar. Egentligen tror jag att jag äter ganska okej matportioner, men jag känner fortfarande hemska sug, speciellt på kvällen. Mest efter sött och salt. Då är det svårt att stå emot. På kvällen kan jag få i mig mycket mer än på dagen också, har jag märkt. Och det är då det onyttiga kommer fram... Och efteråt frågar man sig själv, var det värt det? Nej! Ändå är det så svårt att låta bli nästa gång igen. Jag som fått denna andra chans måste nog tänka tillbaka på flytperioden och komma ihåg att det inte är farligt att känna suget, att kroppen lugnar sig och att det inte är värt att stoppa i sig något onyttigt. Att viktmnedgång innebär uppoffringar. Jag måste ju finna en livsstil jag kan fortsätta med livet ut och jag vill verkligen, verkligen inte gå upp igen!

Jag var väldigt duktig under vintern med att gå och gymna med en jobbarkompis. Vi föll dock ur det när våren kom för att gå långpromenader istället. Nu har stackarn varit sjuk i två veckor så vi har inte kunnat göra något ihop efter jobbet. Själv känner jag att jag måste komma igång med något igen, promenaderna med hunden räcker inte. Men jag är verkligen inte sugen på att gymma... Har funderat på att försöka springa lite. Jag avskyr verkligen att jogga, har alltid gjort... Bor ju dessutom just nu i ett bostadsområde och att springa vilt flåsandes och svettandes genom folkmassor känns verkligen inte det minsta lockande! Däremot finns en liten sjö inte långt från mig, med en liten promenadslinga runt om. Där skulle jag kunna försöka. Det är en kort runda, inklusive promenixen dit och hem igen handlar det om 2, max 3 km tror jag. Men det kunde kanske vara en start. Tänker att jag promenerar dit som uppvärmning och springer lite på själva slingan, varvat med att gå... Och sen går sista biten hem också, till att börja med i alla fall. Det finns program för att börja jogga tror jag, hur man ska växla mellan att gå och springa osv. Ska försöka hitta ett sådant. Dessutom kan jag ju ta med mig jycken - så slipper jag ha dåligt samvete att han sitter hemma medan jag gymmar! Finns egentligen bara fördelar, ju... Gäller bara att komma igång. Jag slutar sent idag, men ska verkligen försöka! Som jag sa, har aldrig gillat att jogga men ibland nuförtiden känner jag otroligt nog att jag vill öka farten när jag är ute med hunden. Har till och med sprungit i lite uppförsbackar och sådant. Och jag är ju 40 kg lättare nu så nog borde jag orka bättre än någonsin förr...

Har förresten fått en kallelse till återbesök 17 juni. Är väl därifrån många av mina farhågor om min viktnedgång kommer! Jag tycker själv det går så sakta nu, känns som det går så mycket fortare för andra när man läser bloggar osv! Så jag blir liksom rädd att man ska säga till mig att jag ligger efter eller liknande. Samtidigt förstår jag ju egentligen att vi alla är individer och att det måste gå olika fort...

82.7 kg stod vågen på imorse, så lite högre än för någon vecka sen, suck. Får skylla på att jag inte gjort nummer 2 på ett par dagar... Jag skulle väldigt gärna vilja ligger under 80-strecket vid mitt återbesök och det borde jag ju verkligen klara av om jag verkligen kämpar, eller hur? Det är ju lite över 3 veckor dit... Får försöka sätta det som minimål och för att tagga mig att i alla fall prova på att jogga ett tag nu! Och när jag nått dit ska jag banne mig unna mig en present - nya, riktiga träningskläder!

...Ja, typ, i alla fall... Klädrelaterade tankar, åtminstone.

Något som jag även diskuterat med kompisar långt innan operationen, är grejen med klädstil, speciellt 'tillbehör', typ halsband, solglasögon och liknande.

Jag är lite av en skogsmulle, har aldrig varit typen som klär mig i högklackat, stora halsband och flashiga frisyrer och annat. Och just den typen av stil kommer jag nog aldrig anamma heller! Men, ändå, har det funnits ytterligare en tanke, mest undermedveten egentligen, att om man är stor så ska.. Får... Man inte klä sig snyggt. Svårt att förklara - att ha på sig fina kläder och halsband och annat. Det är jättekonstigt och självklart en korkad tanke egentligen. Inte minst eftersom det finns många överviktiga som klär sig jättesnyggt och flashigt på alla sätt. Så egentligen handlar det så klart om mitt eget självförtroende och självkänsla och inte min kropp i sig. Kroppen har dock fungerat som en slags mur för självförtroendet. Mycket vacklande tankar, ena stunden ska man vara nöjd med den man är, nästa vill man förändra sig. Och när man väl ska köpa något finns det inget i rätt storlek ändå...

Nu, när jag väger 40 kg mindre, öppnar sig så många fler möjligheter. Så mycket mer att välja på! Självförtroendet växer och man vågar ta ut svängarna lite mer. Som jag sa i början - någon flashy-flashy tjej blir jag aldrig (och vill inte bli!) men jag börjar liksom känna att jag har 'rätt' att se bra ut. Det är ju ganska hemskt egentligen att man ska behöva känna så, men det är nog svårt att komma ifrån i dagens samhälle. När jag var som störst fick jag t.ex. passa mig för att lägga upp bilder på mig själv på nätet då det alltid var någon idiot som skulle kommentera mitt utseende.

Fast när man står där och kollar sig i spegeln ser man hur allt väller och hänger... Så det är allt en bra bit kvar. Men det går åt rätt håll, i alla fall!

Igår kom kläderna jag beställde för ett par veckor sen. Jag tycker ju det är svårt med storlekar nu då jag liksom delvis tappat kroppsuppfattningen... Men efter att ha köpt kläder i butik för någon vecka sen insåg jag att jag beställt i för stora storlekar... Sist jag köpte byxor fick jag köpa 48:or för att det skulle passa, om det inte var leggings där 46:or funkade. Rumpan har hela tiden krävt någon storlek större än överkroppen men när jag kunde köpa en tröja i storlek 40/42 insåg jag att beställningen skulle bli fel... Hade köpt det mesta i 46/48 förutom ett par byxor som var 'rena' 48:or. Just dem var jag ändå rätt inne på att de skulle funka. Men nehej! Alldeles för stora. En topp åkte också den tillbaka, konstig passform och för stor. Till slut fick även en tredje topp hamna i returhögen. Den var fin men för stor... Lite gränsfall, men kände att när jag nu faktiskt kan ha kläder med lite bättre passform så vill jag faktiskt inte ha kläder som bara hänger på kroppen... Jag har egentligen aldrig haft något klädintresse då jag haft så svårt att hitta snygga plagg, har ju alltid fått gå till 'tjockishörnen' med sitt trista urval. Nu börjar faktiskt ett litet intresse vakna till liv, när så många nya möjligheter öppnar sig. Tänk, nu äger jag två kjolar. Två! Jag som aldrig, aldrig använt kjol i vuxen ålder. Bara en sådan sak.

Idag stod vågen på 81.7 kg, en glad överraskning. Jag har liksom fortfarande knappt kommit över att jag passerat 40-kilosspärren så det blev som en glad överraskning att 'just det ja, det ska ju fortsätta en bit till'! Så knappt 2 kg till så har jag nått nästa delmål, under 80 kg. Det känns stort, att man närmar sig en allt mer 'normal' storlek. Jag har aldrig känt ett behov av att vara annorlunda, att sticka ut i mängden. Det får man gratis när man är så stor som jag var för ett år sen. Så att nu på ett helt annat sätt känna sig som en vanlig person, en i mängden, är underbart. Men jag förstår samtidigt vad andra menat när de sagt att hjärnan inte hänger med i samma takt som kroppen - jag ser fortfarande mig själv som väldigt stor, speciellt i spegeln! Men man kanske vänjer sig allt eftersom...

Imorgon är Eurovisionsfinal med allt vad det innebär med lördagsmys osv... Så denna helg blir det nog ingen nedgång... Får satsa på friska tag på måndag tror jag!

Kom igen nu, bara 300 g till..!

Pust! Idag har jag genomfört Vättlefjällsvandringen för första gången... 2,5 mila promenixande i skogsterräng med allt var det innebär... Undrade innan hur jag skulle orka men det var verkligen över förväntan. Visst var man lite stel och öm vid målgången men inte alls farligt - jag var inte ens svettig, något som skulle varit helt otänkbart förra sommaren! Tror geocachandet hjälpt mycket för att förstärka konditionen - den är bättre än någonsin (för att vara jag!) men sen skadar det knappast heller att jag väger drygt 39 kg mindre idag jämfört med förra sommaren...