Ja, nu är vintern här på allvar... Snö och allt. Mysigt och julstämning i all ära, men jag är så frusen av mig numera...

Det mesta flyter väl på bra, men de senaste dagarna har jag haft problem med magont och illamående efter lunch och middag. Vet inte om jag ätit för mycket eller för fort (eller både och, kanske?). Idag ska jag försöka ta det väldigt försiktigt med maten. Man blir ju lite nojig och börjar tänka på tarmvred och spruckna ärr och jag vet inte vad...

Idag ska jag åka in till stan och försöka handla julklappar. Var sugen på att åka igår, men vet hur mycket folk det brukar vara såhär års, speciellt på helgen... En måndag passar nog bättre! Och det är väl lika bra att använda sista sjukskrivningsdagarna till något vettigt.

Idag blev det en tripp ner till distriktssköterskan för att ta bort klämmorns på mina fem små titthål. Allt såg bra ut, alla sår var stängda utom ett, men det var inte rött eller varigt. Alla hålen - speciellt det öppna - fick strips för några dagar framöver, sen ska det förhoppningsvis vara på det torra.

På vägen hem handlade jag lite grejer - kronljus, timer, grenkontakt och lite annat. Julsakerna är på G i lägenheten och det är mycket som ska förberedas...

Just nu sitter jag i vardagsrummet. Det är stökigt men ändå mysigt med julduk, julstjärna och annat. En moussaka står i ugnen. Det är en av mina favoriträtter och en som rekommenderats av sjukhuset under perioden med mjuk kost. Det känns som en ganska mastig middag så jag hoppas det ska gå bra till middag. Jag kämpar fortfarande med att finna en bra balans - har lätt för att få ont efter att jag ätit. Tror att jag kanske äter för fort? Och att inte dricka till maten tar emot, speciellt när man äter något kryddstarkt! Men det går i alla fall bättre för var dag.

Visst känns det konstigt att det snart är första advent? Jag älskar att leta upp personliga julklappar till nära och kära, men vill inte stressa så behöver komma igång nu! Dessutom blir det väl extra skralt i kassan i jul eftersom jag kommer få mindre i lön tack vare sjukskrivningen, men det ska nog gå.

Idag är det precis en vecka sen operationen... Jag mår efter omständigheterna bra. Magen ömmar knappt längre, högerarmen bråkar fortfarande men jag behöver inte gå på smärtstillande utan det är mest en liten irriterande värk.

Däremot har jag varit gräsligt förstoppad, värre än jag någonsin varit med om tror jag. Efter två laddningar Microlax fick jag ut nästan allt tror jag men det tar nog ett tag innan rumpan blir sig lik igen... Ska börja med Laktulos idag och hoppas att det hjälper till med maskineriet. Jag har ju tre veckor med mjuk kost att se fram emot, jag som i vanliga fall älskar mina fibrer och nu behöver dem mer än någonsin...!

Idag har jag åkt hem till lägenheten, annars har jag ju varit hos föräldrarna under veckan, bara gjort visiter hemma för att ta hand om fåglarna. Det känns skönt att vara hemma på ett sätt (och jycken är överlycklig, han trivs bäst här) men samtidigt är det ensammare, här är ju bara jag medan det hos mina föräldrar alltid är någon mer där - på kvällarna är vi oftast runt 8 stycken... Så det blir en helt annan grej.

Jag väntar på samtal från Vårdcentralen angående att ta bort mina klaffar på fredag, sen ska det nog bli en dusch följt av en lugn kväll/eftermiddag. Imorgon blir det nog desto rörigare. På morgonen kommer en tvättmaskinsreparatör, någon gång mellan 7:30-16 (dessa tider...) ska de kolla och eventuellt byta spisen, på kvällen har syrran ponnyuppvisning och någonstans där måste jag klämma in storhandling också, nu måste förråden här hemma fyllas på och det rejält. Framförallt potatis i alla de varianter...

Annars vill jag åka till stan och shoppa snart, kanske till helgen. Tiden går fort och snart är det jul, vill bli klar med julklapparna så fort jag kan!

Nu värker det knappt i nacken/axlarna längre - underbart!!! Lite öm, men det går inte att jämföra på långa vägar med hur det varit tidigare. För första gången värker det mer i ärren, men den värken är jag så van vid att det inte stör mig så mycket. Lite illamående är jag också fortfarande, men det känns också bättre nu när jag ätit lite och varit på toa. Toa, ja... Idag har jag bajsat, för första gången på en vecka! Och det var fasiken ett äventyr i sig självt... Tror jag får inhandla ett parti katrinplommonjuice!

Sitter just nu och samlar lite energi, sen ska jag ta ut hunden på en liten promenad. Typiskt nog både regnar och blåser det, men det är ju november så man kan inte direkt förvänta sig annat. Ska bli skönt att röra lite på sig.

Det är nu fem dagar sen operationen och jag har precis klivit upp ur sängen. Det är ännu för tidigt att säga hur dagen kommer utveckla sig tror jag. Jag är väldigt öm fortfarande, men det känns som det i alla fall blir lite bättre för varje dag. Jag verkligen längtar tills det ska sluta göra ont, framförallt i axlarna och nacken som är de stora bovarna just nu.

Jag känner ännu ingen hunger vilket gör att ätandet känns lite jobbigt just nu, det finns liksom inget man vill ha och jag blir lite lätt illamående när jag tänker på mat. Samtidigt mår man ju inte bra om man inte får i sig näring så det blir lätt en ond cirkel där man mår dåligt för man inte äter och inte äter för man mår dåligt. Igår fick jag i alla fall i mig bland annat yoghurt och mixad linsgryta så jag hoppas det går lika bra idag.

I eftermiddag ska jag få gå hem. Alla nålar och annat är borttagna, jag ser dock ganska blåslagen ut (det krävdes 7 sköterskor för att kunna ta blodprov igår - jag är uppenbarligen lite svårstucken... Blåmärken överallt nu) och lider fortfarande av muskelinflammationen i nacken som strålar ut i axlarna. Hade det inte varit för den hade jag känt mig mycket bättre, men den smärtan gör sig ständigt påmind.

Jag tror att jag kanske dumpade imorse när jag drack ett glas juice för snabbt - fick kraftigt magknip där hela magen kändes som en spärrballong. Det känns bättre nu, bara lite molande värk som nog mest är gas från operationen. Försöker gå omkring mycket för att få igång magen, fast det är ganska trist att gå i samma korridor hela tiden.

Jag hoppas allt mitt gnäll inte skrämmer någon som väntar på sin operation. Å andra sidan är det nog bra att vara förberedd på att man kan känna av en hel del smärta efteråt. Det visste förstås jag också, men för många går det ju så bra att jag kanske inte tog den risken på så stort allvar. Det var mycket värre än jag trodde det skulle vara. Så ångrar jag mig? Nej, det gör jag inte. Och även om jag gjort det så är gjort gjort och nu går livet i en ny riktning. Men det är jobbigt att gå runt med så mycket smärta. Väldigt jobbigt. Igår när familjen hälsade på sa jag att efter ha levt med ständig smärta i bara en dag är jag nu definitivt för aktiv dödshjälp, och det menar jag. Det är skit, rent ut sagt. De som lever så hela tiden lever ett rent helvete.

Jag mår i alla fall bättre idag, även om det fortfarande gör ont. Håret är fett som smör men jag har kammat det, använt deo och borstat tänderna noga, noga. Man mår bättre när man känner sig fräschare. I eftermiddag ska jag byta om till mina egna kläder och då kommer det nog kännas ännu bättre. Jag har inte haft ork eller motivation att ta fram tecknargrejerna innan men jag ska försöka göra det om en stund, tror det kan få mig på lite gladare humör.

De som säger att operation är en quick fix vet verkligen inte vad de snackar om! Gårdagen var utan tvekan bland det värsta jag varit med om. Framförallt den pulserande, ständigt närvarande värken i axlarna och nacken. Fullproppad med läkemedel lyckades jag somna en stund på kvällen men nu 02:49 vaknade jag igen och fick ringa på hjälp då jag hade så ont att jag omöjligt kunde ligga ner. Har fått tabletter, smärtstillande salva och en värmedyna som jag nu väntar på att de i alla fall ska ta bort udden så jag får sova lite till. Sköterskan sa att nu är det nog inte själva operationen som gör ont utan det har blivit en muskelinflammation i nacken för jag har spänt mig så mycket.

Det känns verkligen trist att kroppen skulle ta operationen såhär 'dåligt', speciellt som jag verkligen gjort mitt yttersta för att förbereda mig både fysiskt och mentalt. Men man kan förstås aldrig veta på förhand hur man ska reagera. Hade det inte varit för axlarna hade jag inte haft så jobbigt men smärtan från dem har gjort sig ständigt påmind och har helt enkelt inte gått att ignorera. Hoppas morgondagen blir bättre!

Just nu ligger jag i min sjukhussäng efter första natten. Jag ska försöka beskriva hur det gått...

Jag kom till sjukhuset strax före 8 och fick snart byta om till sjukhusets kläder, fick blodförtunnande medel och det förbereddes för dropp. När allt detta var färdigt och jag väntat ytterligare kördes jag ner till en vänthall för kirurgiavdelningen. Där låg jag i en timme, fick magen tvättad, fick även på mig en stilig mössa och varm filt. Sen var det bara att vänta och vänta...

Till slut kördes jag in i operationsrummet. Då kändes det nervöst. Jag fick massor av grejer på mig, för EKG, blodtryck och jag vet inte allt. Händer och fötter skulle ligga på ett visst sätt och sen fick jag andas syrgas. Personalen var jättegullig och berättade hela tiden vad som skulle hända. 'Du kommer känna dig varm och trött, sen somnar du'. Det tog en liten stund, men sen gick det fort och det sista jag såg var 'satellit-lamporna' framför mig.

Jag sövdes ganska precis kl 12 och vaknade ganska precis kl 16. Jag var då rejält groggy och hade svårt att hålla ögonen öppna, men ville absolut vara vaken och inte somna igen. I ungefär 20 min efter att jag vaknade fick jag andas i syrgasmask (hade den så klart innan jag sov också), obehagligt men nödvändigt. Efter det kändes det bättre och jag var rätt nöjd med att ligga där på uppvaket - förutom att jag var så fruktansvärt torr i munnen. Den var fullkomligt uttorkad, jag kunde inte prata ordentligt eller ens stänga munnen. Jag fick badda munnen flera gånger med vatten och till slut med rapsolja - smakade pyton men håller längre än vattnet. Vid det laget ville de inte ge mig mer vatten eftersom jag inte fick svälja än.

Kirurgen sa till mig att operationen gått bra, det hade bara varit lite bökigt för det var så trångt?! Om jag räknat rätt tog den lite över 2 timmar.

Jag hade blivit tillsagd att jag skulle tillbaks till rummet 19, men det blev ungefär 19:40. Jag fick ett nytt rum - miste min tidigare fönsterplats (snyft!) men delar i alla fall bara rum med en person nu, urgulliga L som gjort samma operation.

Flera gånger påpekades för mig att droppet tog dåligt. På hela dygnet fick jag i mig knappt en liter vätska och de förstod att jag var väldigt törstig. Tillbaks i mitt nya rum fick jag prova att gå på toaletten vilket gick bra - jag fick även borsta tänderna för att få bort oljan vid vid det här laget klibbat ihop sig till en äcklig vit massa i munnen. Kändes väldigt skönt att få bort det.

Jag sov dåligt under matten, men annars gick det bra. Vid något tillfälle frågade sköterskan om jag ville ha smärtstillande i förebyggande syfte. Jag sa korkat nog nej (just då kändes det bra) och det fick jag sota för - tidigt på morgonen fick jag fruktansvärt ont - spände mig (vilket så klart gjorde det värre!), kunde inte ligga still (vilket också gjorde det värre...), kunde inte andas normalt osv. Efter vad som kändes som en evighet tog den nya dosen smärtstillande och nu känns det bättre, men jag är fortfarande väldigt, väldigt öm och det är jobbigt att röra på sig. Att sitta och stå vill jag helst inte tänka på just nu.

Droppet är bortkopplat nu och jag ska försöka dricka små, små mängder. Igår när munnen var så torr längtade jag efter det där glaset, men smärtan nu gör det svårt att mana sig upp för en klunk. Och att andas genom den där lilla pipen som jag ska göra minst 4 gånger per timme ska vi inte tala om... Men förhoppningsvis ska det kännas bättre längre fram under dagen...