I eftermiddag ska jag få gå hem. Alla nålar och annat är borttagna, jag ser dock ganska blåslagen ut (det krävdes 7 sköterskor för att kunna ta blodprov igår - jag är uppenbarligen lite svårstucken... Blåmärken överallt nu) och lider fortfarande av muskelinflammationen i nacken som strålar ut i axlarna. Hade det inte varit för den hade jag känt mig mycket bättre, men den smärtan gör sig ständigt påmind.

Jag tror att jag kanske dumpade imorse när jag drack ett glas juice för snabbt - fick kraftigt magknip där hela magen kändes som en spärrballong. Det känns bättre nu, bara lite molande värk som nog mest är gas från operationen. Försöker gå omkring mycket för att få igång magen, fast det är ganska trist att gå i samma korridor hela tiden.

Jag hoppas allt mitt gnäll inte skrämmer någon som väntar på sin operation. Å andra sidan är det nog bra att vara förberedd på att man kan känna av en hel del smärta efteråt. Det visste förstås jag också, men för många går det ju så bra att jag kanske inte tog den risken på så stort allvar. Det var mycket värre än jag trodde det skulle vara. Så ångrar jag mig? Nej, det gör jag inte. Och även om jag gjort det så är gjort gjort och nu går livet i en ny riktning. Men det är jobbigt att gå runt med så mycket smärta. Väldigt jobbigt. Igår när familjen hälsade på sa jag att efter ha levt med ständig smärta i bara en dag är jag nu definitivt för aktiv dödshjälp, och det menar jag. Det är skit, rent ut sagt. De som lever så hela tiden lever ett rent helvete.

Jag mår i alla fall bättre idag, även om det fortfarande gör ont. Håret är fett som smör men jag har kammat det, använt deo och borstat tänderna noga, noga. Man mår bättre när man känner sig fräschare. I eftermiddag ska jag byta om till mina egna kläder och då kommer det nog kännas ännu bättre. Jag har inte haft ork eller motivation att ta fram tecknargrejerna innan men jag ska försöka göra det om en stund, tror det kan få mig på lite gladare humör.