Första inlägget känns alltid lite konstigt.

Hej... ja, här är jag... Vad ska jag skriva nu?
Ni vet säkert hur det är.

 

Denna blogg har jag valt att starta allra mest för min egen skull. För att jag tänker bättre när jag kan skriva ned mina tankar, det är ett sätt att ventilera, diskutera med sig själv och att rensa skallen. För att det varit till stor hjälp för mig att läsa andras bloggar, folk som gått igenom samma sak, så kanske jag på samma sätt kan hjälpa någon annan. Slutligen har jag även blivit tillfrågad av några i min närhet, att de gärna skulle vilja följa hur det går.

 

Jag har aldrig pratat så mycket om min vikt och mitt utseende med andra och det är nog därför jag inte känner mig trygg med att lägga upp bilder och sådant på mig själv här ännu. Jag tror nog att jag kommer göra det längre fram, men det får vänta lite. Tills jag har något att jämföra med. Före och efter.

 

Detta är alltså en blogg som kommer handla om min resa, livet före och efter en Gastric bypass-operation. Jag tror att det kommer att bli tufft, jag är nervös men samtidigt motiverad. Det är jag själv som valt detta och jag hoppas att det ska bli det som får allt att vända. Det har varit en kamp under många, långa år.

 

När jag läst bloggar från andra som handlar om deras viktuppgång och förhållande till mat har jag sett att många var normalviktiga till att börja med, och sedan snabbt gått upp i vikt under senare år, när de redan var vuxna. Så har det inte varit för mig. Självklart har min övervikt blivit värre med åren, men den har alltid funnits där i någon grad sedan jag var ganska så ung. Jag minns från första, andra klass att jag redan då lade märke till att jag var större än de andra barnen, det märktes speciellt när vi bytte om under gymnastiken. Skillnaden urkristalliserades mer och mer med åren och jag alltid varit "den stora tejen" i alla grupper. Det är klart att det påverkat hur man ser på sig själv, speciellt när bilden på överviktiga är som den är i dagens samhälle. Man har liksom alltid känt att man inte riktigt passar in, att man inte riktigt har samma rätt som andra att vara där.

 

Någon gång under min skolgång, minns inte när men gissningvis under någon period i mellanstadiet, var jag på den obligatoriska kontrollen hos skolsköterskan. Hon visade mig då en vikt/längdkurva och påpekade att min vikt inte följde med min längd och frågade om detta var något jag tyckte var ett problem. Av ren vana, tror jag, sa jag att det inte kändes jobbigt - vilket dock var lögn, jag var högst medveten om det redan då. Skolsköterskan accepterade dock svaret utan vidare frågor och man tog aldrig upp det igen. Idag önskar jag att de tagit min viktutveckling mer på allvar och att man kanske satt in någon åtgärd redan där. Kanske hade det inte gått lika långt då, men det är förstås omöjligt att säga. Det har inte blivit bättre med åren, tills jag slutligen fick nog.

 

Våren 2012 blev jag redigt sjuk. Det var egentligen inte direkt viktrelaterat utan var en kraftig infektion som satte sig i luftvägarna. Jag fick svårt att andas vid minsta ansträngning, jag kunde inte ens gå genom lägenheten utan att bli så illa däran att jag fick sätta mig ned. Att gå promenader, ens 10-minuters rastningsrundor, med jycken var uteslutet. När jag gått kanske 100 m svartnade det nästan för ögonen av utmattning och jag fick stanna och andas djupt samtidigt som hjärtat dunkade i bröstkorgen. Jag blev rejält skärrad av att vara så dålig och det blev också flera besök på Vårdcentralen med bland annat EKG, astmatest, blodprover m.m. som följd.

 

Till slut gick infektionen över och även om det tog många veckor innan jag mådde som innan jag blivit sjuk kände jag att det var dags för en förändring. I samband med sjukdomen hade jag gått ner 5 kg och nu ville jag inte gå upp dem igen. Samtidigt var jag fast besluten att stärka min kondition, för så illa som det var medan jag var sjuk vill jag aldrig någonsin vara med om igen. Det var hemskt. Så under sommaren har jag försökt att promenera minst 1 timme om dagen, gärna mer. Jag känner skillnaden. Jag är piggare och orkar mer. Hunden gick ner fyra kg på detta, även om min våg stått still. I samband med denna lilla livsstilsförändring bestämde jag mig dock för att det också var tid för en större.

 

Jag känner mig själv. Jag ville göra min förändring på "riktigt" och inte på något halvdant sätt som skulle ebba ut i ingenting. Därför kontaktade jag Vårdcentralen för att få hjälp. De hade inte kvar sina dietister som de haft innan som stöd, men jag fick komma och träffa en läkare. Han var väldigt sympatisk och lät mig göra en stor hög tester, de tittade bland annat på mitt blodtryck, kolesterol, sköldkörtel, om jag hade diabetes m.m. Man utredde även hur jag måtte psykiskt och min sociala situation för att få en helhetsbild.

 

Alla tester kom tillbaka negativa, alla resultat var normala. En lättnad, samtidigt som jag vet att det är en tidsfråga innan min övervikt leder till ett riktigt hälsoproblem. Läkaren hade samtidigt skickat en remiss till de större sjukhusen, och efter ett tag blev jag kallad till ett informationsmöte. Där gick man igenom olika behandlingsalternativ för överviktiga som erbjuds. Det var mycket och viktig information och de olika alternativens verksamhetsgrad över lång tid m.m. diskuterades. I slutet av testet fick man skriva ned vilket alternativ som kändes mest attraktivt. Efter mycket funderande kryssade jag i att jag var intresserad av kirurgi. Detta på grund av att det är det som gett det, utan tvekan, bästa resultatet över lång tid. Som sagt, jag ville göra en riktig förändring, en som ska hålla livet ut. Inget halvdant. Jag har testat halvdana förändringar alldeles för många gånger tidigare och nu fick det vara nog.

 

Detta möte var i början av sommaren och sedan var det ledighet och annat. Beslutet lät därför dröja lite, jag fick det i september. Faktiskt beslöts det på min födelsedag. Fast jag innan varit väldigt osäker på tanken om operation blev jag oerhört glad när jag fick beslutet att jag blivit godkänd!

 

Under informationsmötet sa de till oss att väntetiden ligger på 3-6 månader. Jag hade nog förväntat mig att det skulle bli någon gång nästa år, men så bara några veckor efter beslutet kom kallelsen till två möten, ett kortare informationsmöte och så själva inskrivningen.

 

Igår var jag på informationsmötet. Det var mycket givande. Allt känns mycket mer på allvar nu, nu händer det grejer och det går framåt. Från att det kändes som en olidlig väntan känns det nu som allt plötsligt går i en rasande fart.

 

Inskrivningsmötet är på måndag. Då ska jag gå igenom olika tester m.m. och det ska visst ta 3-4 timmar att bli färdig med allt. Kanske jag får ett datum då? På informationsmötet igår sa det att efter inskrivningen kan man räkna med att det är 1-2 mån kvar till själva operationen. Det kan alltså komma att bli ganska snart!

 

Innan en Gastric bypass ska man leva på en Low Calorie Diet i ett antal veckor. Exakt hur många beror på ens BMI, för mig kommer det förmodligen bli 3 veckor. Eftersom det efter mötet kanske bara är i minsta fall 4 veckor till operationen har jag redan nu beställt pulvret. Idag, faktiskt. Det ska visst redan ha skickats, så kanske att det kommer om ett par dagar. 105 påsar har jag räknat ut att jag ska använda. Det är en del... Ska bli spännande (och mycket jobbigt!) med den nedräkningen. Som en väldigt lång adventskalender... Anledningen till att man går på LCD är främst för att tömma levern på fett vilket i sin tur underlättar operationen avsevärt. Plus att det så klart blir lättare att operera ju mindre ens övervikt är.

 

Nu har ni fått "lite" bakgrundsinformation. Det var skönt att få skriva av sig lite, även om det nog är lite långrandigt för utomstående att plöja igenom! Vi får se när nästa uppdatering kommer. Hoppas ni kommer att gilla bloggen!

 

PS. Just det, namnet på bloggen... Talltita blev det helt enkelt för att jag älskar djur och för att jag inte kom på något bättre. En tjock liten fågel, why not... Ska försöka fixa en intressantare design på bloggen längre fram också. Väl mött!